124
Bankodirektör Christensen gned sin näsa, likasom man klappar en god jakthund, och föreslog på årsmötet att invälja herr T. Wold i bankens styrelse. Förslaget antogs nästan enhälligt.
Detta val var den största öfverraskning för Törres. Sedan balen hade han knapt vågat se en enda människa i ansiktet. Han hade strax flyttat från fru Knudsens hus och hyrt sig en annan bostad i närheten. Men hela dagen arbetade han i hennes butik rastlösare än någonsin. Han undvek endast så mycket som möjligt att sälja vid disken; isynnerhet var han rädd för damerna.
Simon Varhoug måste åter beklaga, sig för sin vän Halvor Röidevaag, öfver att det icke var någon frid i huset. Ty unge Wold uppfylde alla rum med sådana massor af denna världens trig, som oupphörligt kommo in och gingo ut igen, så att folk kunde bli yra i hufvudet.
Emellertid kände Törres att han småningom likasom smälte in i den form, som han i högmod och inbilskhet hade lämnat. Den pinsamma känslan af att han var två personer försvann, och han kände åter den gamla medfödda och ingrodda tilliten till penningen; det var ändå alt. Men man behöfde mycket pengar; mycket mera än han hade behöfdes det, förrän man kunde tänka på att komma öfver klyftorna.
Efter det stora fallet gick han annorlunda till väga. Det måste härefter gå lika fort, ja, fortare än förr, men i mörker. Han trodde väl icke mera att han någonsin skulle få plats bland de glada och säkra, likasom en som var hemmastadd där; men så högt kunde han väl komma, att det
