blef ett slut på dansen både för den ena och den andra. Då skulle Törres Wold öppna sin egen bal; månne någon då vågade skratta?
Men det behöfdes mycket pengar därtill, och Törres samlade både bittida och sent. Hemma i sin nya bostad tog han emot lånsökare eller förmedlare af lån under middagstimmen eller på kvällen. Söndagen var dock hans bästa affärsdag. Hans rum blef ett värkligt kontor; han köpte sig ett eldfast kassaskåp och började köpa aktier och små fartygsandelar. Det hade småningom blifvit kändt att Törres Wold var en man som hade pengar; det var obegripligt, men det förhöll sig dock så.
Och fru Knudsen hade ingenting att klaga öfver. Det jämna, metodiska sätt, hvarpå Törres tillegnade sig sin andel, märktes icke. Däremot gaf den ökade omsättningen, för hvilken hon hade honom att tacka, större inkomster. Nu skötte han äfven böckerna, och ingen människa kunde upptäcka det som han ville dölja.
— Men skulle vi nu inte kunna försöka att reda oss utan alla de där växlarne? — frågade fru Knudsen en dag.
— Det är affärsväxlar! — svarade Törres i den bankmannaton han hade lärt sig att antaga, då han ville visa henne att hon icke förstod. Och hon fick då det intrycket att hon aldrig ville tränga in i männens hemligheter.
— Ni vet att växlar äro min fasa, — sade hon.
— Vi kunna inskränka våra endossements för G. Kröger, — svarade Törres.
— Nej, det är som ni vet en gammal
