128
prästen och gick förut helt lugnt in i det upplysta rummet, — välkommen till församlingen, till min församling.
Törres hade aldrig tänkt på att han, då han flyttade från fru Knudsen, hade kommit öfver den gata, som utgjorde gränsen emellan de båda socknar, till hvilka staden hörde. Han tackade därför tämligen likgiltigt, öfvertygad om att det fans en helt annan bevekelsegrund för besöket.
— Det är min vana, — återtog prästen och satte sig — inte för att tränga mig på folk, utan för att visa att jag står hvarje enskild församlingsmedlem, som behöfver mig, till tjänst.
Törres kom åter fram med ett slags tack och lurade efter hvad som komma skulle.
— Men er hade jag en speciell lust att uppsöka, — återtog prästen med ett uppmuntrande leende. — Vi äro ju båda bondpojkar, hemma från ungefär samma trakt, och nästan likasom släkt med hvarandra här bland stadsborna. . . .
Törres svarade bara: — ja, — eller — ja, så är det väl, — och tystnade åter för att vara på sin vakt. På det sättet blef samtalet trögt, likasom mellan bönder, som vilja pröfva hvarandra. Innan kort reste sig prästen litet stött.
— Ja, nu skall jag säga er godnatt, bäste herr Wold; det skulle fägna mig om våra vägar oftare möttes. Vi bo så nära hvarandra; ni vet att jag bor. . . .
Jo, Törres viste hvar prästen bodde, och därmed skildes de. Men Törres satt ännu en lång stund och grubblade öfver hvad det kunde ligga under detta besök.