Han hade blifvit så misstänksam och så väpnad i sin misstänksamhet, att han spridde likasom en ängslan omkring sig; ingen försökte skratta åt honom; men de flesta började, utan att Törres själf trodde därpå, behandla honom med mera aktning och undseende.
Lilla fröken Thorsens hjärta hade varit uppfyldt af kval denna tid. Då hon efter Brandtska julbalen, dit hon icke var bjuden, emedan det alltid fans tillräckligt damer, fick höra om hans trolöshet, fann hon till en början en viss tröst i hans stora nederlag.
Men hennes hjärta kunde icke i längden uthärda att se honom så förändrad som han var, isynnerhet de första dagarna. Hon var väl fast besluten att låta honom allvarsamt känna huru trolös han hade blifvit, men hon ville dock låta försona sig, och så ville hon hålla honom uppe, om också alla andra öfvergåfvo honom.
Men den ena kvällen förgick efter den andra, och hon lyssnade förgäfves till de välkända ljuden, då han tog i låset eller kom smygande öfver vinden; ty han kom icke mera, och han flyttade till och med utan att säga ett ord åt henne; och i butiken visade han sig med ett sådant stenansikte, att hon icke kunde se på honom.
Hon blef riktigt rädd för honom. Det föreföll henne obegripligt att han kunde vara sådan som i sagorna, där under nattens mörker en vacker prins kom till prinsessans läger, men det om dagen icke syntes annat än en ful svart björn.
Den stora Berta hade däremot längesedan lugnat sig. Hon insåg att Törres var för stor
