Sida:Jakob.djvu/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
133

— Jag ser inte ogärna att ni reser.

— Åh! — svarade fru Steiner och jämkade om sina handskar. Hon försökte att småle, men hon kände sig icke riktigt säker.

— Jag tror inte att ni har haft något godt inflytande på Julie.

— Hon skulle väl uppfostras till gammal jungfru?

— Nej, hon skall tvärtom gifta sig, men ordentligt, så att det blir bestående.

— Har jag korsat edra planer? — frågade fru Steiner, bleknande.

— Ni har lärt henne så mycket dumheter om männen, att hon nu inte vågar tro någon.

Fru Steiner som redan var på väg mot dörren sade skarpt:

— Jag säger er för sista gången, fröken Kröger, att jag inte talar om männen med gamla jungfrur!

Men då kunde tant Sofie icke längre lägga band på sig. Hon reste sig ur soffan och sade:

— Ja, gammal det är jag; men jungfru, det är jag inte mera än ni, fru Steiner.

De sågo ett ögonblick likasom öfverraskade på hvarandra. Tant Sofie gick mot köket och fru Steiner ut i tamburen. Hon försökte att skratta, men hon kunde det icke.

Följande dag reste hon.

Julie var glad öfver att hon slapp att se sin väninna, hvars trolöshet hon anade. Aldrig skulle herr Wold, som var en hygglig karl, ha uppfört sig på det sättet, om han icke hade blifvit uppeggad af en annan. Och det var Lulli, som först