132
Gustaf Kröger måste nu ingripa i samtalet; han viste att tant Sofie hade mycket på hjärtat.
— Ser ni, det räcker alltid några dagar tils ett stort hus kommer i skick igen, — sade han.
— Det är ju naturligt, — svarade fru Steiner vänligt och vände sig till honom.
— Huset är minsann längesedan i skick; om det bara vore lika lätt att få människornr i skick, — svarade tant Sofie barskt.
— Ni ser lika strålande ut som alltid, fru Steiner, — sade den artige Kröger.
— Det är tur att jag är så frisk nu, då jag skall resa.
— Skall ni resa?
— Ja, jag reser i morgon till Christiania; . . . jag har fått bref. . . .
Hon blef litet förvirrad.
— För alltid? — frågade tant Sofie med så omisskännelig glädje, att Kröger måste skynda att tala om resa och resväder och reseffekter. Han omnämnde till och med ett slags förträffliga pläder, som han hade, ehuru han i allmänhet ogärna talade om butiken uppe i salongen och i sällskapslifvet.
— Jag skall strax säga till att några af dem sändas till er, så att ni får välja, — sade han och reste sig. — Jag säger inte nu farväl, ty vi råkas väl förrän ni reser?
— Ja, det göra vi visst, — svarade hon, och de erforo båda en känsla af lättnad.
Fru Steiner ville nu så snart som möjligt slippa bort från tant Sofie, men denna rätade på sig och sade helt uppriktigt.
