138
emellan dem, att alt som hörde till religionen var klart dem emellan. Det som drog dem till hvarandra var det gemensamma ursprunget och den ömsesidiga aktningen för hvarandras yrkesdugligket.
— Du borde läsa, — sade prästen en gång senare, då de hade blifvit mera bekanta.
Törres gjorde en otålig åtbörd.
— Nej, jag menar inte böcker, utan tidningar och dylikt. Då skulle du inse huru litet de bildade själfva akta bildningen.
Törres fick huvudstadstidningarna och religiösa tidskrifter från pastor Opstad, och då han hade vant sig att läsa, insåg han att prästen hade rätt. Öfveralt kämpades det emot det som Törres hade ansett såsom själfva klyftan.
Hvad han hade varit dum med sin ödmjukhet! Det var ju till stor del gissningar, det som folk trodde sig veta; alla de stora orden om att tänka själfständigt och fritt voro humbug; den eviga sanningen låg i själfva barnatron, och all världens visdom uppvägde inte lilla katekesen, och den kunde han. — Ha, ha, ha! Han måste skratta åt sig själf.
Där hade han gått och sett upp till Gustaf Kröger och öfverläraren Hamre och de andra, som hade läst alt det som stod i böckerna, och de voro ju ändå bara fritänkare, som skulle hamna i helvetet, och som egentligen inte borde få gå lösa omkring.
Och prästerna, som han förut hade ansett som riktiga trollkarlar, hvilkas makt ingen kunde undandraga sig! De voro ju näringsidkare, likasom han själf. De predikade och rekommenderade och
