Hoppa till innehållet

Sida:Jakob.djvu/141

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
139

varnade för främmande varor och höllo de offrande omkring sig genom löften och hotelser. Törres fann det möjligt att det fans ett helvete; men han insåg klart att om det skulle tillåtas folk att betvifla dess tillvaro, så skulle det rakt gå åt skogen med den stora, goda affär, som prästerne drefvo.

Vid den tiden började lifvet ändtligen för Törres Wold antaga den karaktär, som han själf ansåg vara säkrast och tillförlitligast, och hvilken man kunde följa, utan att störta ner för branter eller häjdas af klyftor. Han utstakade nu sin framtid, utan att taga annat med i beräkningen än sina pengar och sin egen vilja.

Därunder skötte han med oförminskad ifver fru Knudsens affär och fick ständigt mera inflytande öfver henne, medan han i tysthet förberedde sina planer och af den allmänna opinionen småningom började anses såsom en blifvande storhet.

Konkurrensen emellan de båda grannbutikerna blef alt större, ehuru de vänskapliga formerna fortfarande bibehöllos. Törres började åter sällskapa med Jessen, inbjöd honom, likasom om ingenting hade händt, och en kväll råkades till och med herr Jessen och fröken Thorsen på en liten aftonbjudning hos Törres Wold. Han hade nu en sådan fart i sig, att ingen kunde häjda honom, och innan de båda hade en aning därom, hade värden leende placerat dem bredvid hvarandra vid bordet.

Hon hade längesedan uppgifvit alt hopp om att Törres skulle återvända till henne, men hon kände ändå att hon var i hans våld. Och då hon