någonsin att förena dem och få affären i gång. Endast någon enda gång, då de tre voro allena tillsammans, kunde det gemensamma medvetandet midt under skämt och vänskapsbetygelser glida kallt emellan dem likasom ett spöke, hvilket de alla sågo. —
En torsdagseftermiddag tidigt på våren hade en skara kvinnor samlats utanför kyrkan, och mängden ökades af de förbigående, som stannade för att se det fina bröllopet.
Det var herr Anton Jessens bröllopsdag, och det var många saker vid detta bröllop, som intresserade hela staden. Fastän brudparet icke hade några släktingar och ej häller hörde till den finaste societeten, hade dock herr Jessens nya, eleganta affär i förening med de storartade förberedelserna för festen lifvat sinnena.
Man viste hvad som hade blifvit förskrifvet åt bruden från Hamburg, äfvensom att lilla fru Jessen af sin son hade fått en färdigsydd sidenklädning af pärlgrå moirée antique med breda spetsar, direkte från Paris.
Förvåningen var allmän och mycken bitterhet förspordes. Isynnerhet talade bankodirektörskan Christensen ifrigt om slösaktigheten hos sådana personer. Men hon förstummades, då hon själf blef inbjuden, och då hon hörde att Christensen till och med skulle komma i kyrkan. Herr Jessen var en af de „unga krafterna“ i staden och hade dessutom hyrt deras stora butik.
Lilla fru Jessen dref med strömmen likasom ett bortrykt husgeråd vid en öfversvämning. Alt sedan den kväll då hennes son med öfverlägsen
