144
min hade berättat henne att han ämnade göra slag i saken och gifta sig, hade hon varit bragt ur jämvikten, och hon återvann den icke under den oroliga tid, som föregick bröllopet.
Anton Jessen hade skilts i allsköns vänskap från sin principal. Gustaf Kröger hade visserligen spått att han inom tre år skulle vara ruinerad, men Kröger kände altför väl till den feberaktiga längtan att bli sin egen herre, som oemotståndligt griper ungt folk vid en viss tidpunkt. Han var till och med nog godhjärtad till att underteckna en borgesförbindelse, som förut var underskrifven af Cornelius Knudsen och bankodirektör Christensen.
Detta hade Törres åstadkommit, likasom det var hans värk att det fans pengar till alt och kredit därjämte och sålunda spriddes det en glans och en längtan efter den stora dagen och öfver det högtidliga ögonblicket, då bankodirektör Christensen såsom en väl dresserad elefant förde lilla fru Jessen i pärlgrått moirée öfver kyrkgolfvet.
Brodén var förtjusande, litet blek tykte damerna, men alla män som sågo henne i den släta hvita sidenklädningen med slöjan hängande ner på ryggen, hela den fylliga lilla figuren, så späd och så mjuk, alla män funno henne förbannadt vacker. Törres hade med flit icke sett på henne, fastän han var med i bröllopsskaran.
Han fäste sig icke häller vid den uppmärksamhet det väkte bland folk, att han hade fått fru Knudsen till dam. Han tänkte alls icke på huru många kvickheter som sades om honom och bruden, och huru många spådomar om honom och fru
