Det var emellertid altför fint för honom uppe vid hufvudgatorna — tilsvidare. Han gick därför neråt staden, och då han såg en äldre man ensam i sin bod, gick Törres in och frågade utan vidare inledning om det fans plats för en gosse.
— Nej, — svarade mannen och såg upp från sin tidning. Men då Törres utan att visa något tecken till missräkning ämnade gå, började handelsmannen röra på sig.
— Du är från landet? ... har just nu kommit? ... är du stark?
— Åhja, tämligen! — svarade Törres undvikande. Han hade emellertid sett sig om och förstod att en stark karl i den affären mest skulle få att göra med sill och tjärtunnor nere vid sjöbodarne, och det var icke det han ville.
Handelsmannen hade emellertid börjat tycka om bondgossen.
— Jag behöfver inte nu strax någon gosse här, — sade han.
— Ja, men det borde vara strax, — svarade Törres.
— Åh, bönderne tänka alltid att bara de komma till staden, så står grötfatet färdigt med smör i, — utbrast den gamle hökaren förargad.
Men Törres sade skrattande:
— Här måste väl ändå finnas arbete i staden.
Denna tvärsäkerhet slog an på hökaren. Det fans någonting hos den gossen, som man icke kunde taga miste på.
— Du ... du kunde ju försöka, — började han.
