Sida:Jakob.djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
151

försjunken i tankar på sina papper och beräkningar. Det kunde nog räcka länge, men han tänkte på Jakob och de sju åren; så länge skulle det ändå inte vara!

Om han nu infann sig hos fru Knudsen vid banktiden, så var det nog. I butiken hade kommit en kusin till fröken Thorsen, som också var en fröken Thorsen, samt dessutom en annan ung dam, och springpojken Reinert hade blifvit befordrad till bokhållare med pomaderadt hår. Affären hade till vuxit, så att det alltid fans tillräckligt att göra på kontoret, där Törres småningom öfvertog hela arbetet, ehuru fru Knudsen dock bibehöll sin plats vid pulpeten såsom den egentliga principalen.

Men hans arbetskraft och hans ungdom gjorde ett alt starkare intryck på henne. Hon kunde hvarje dag intaga sin plats på kontoret så lugn och kall som om ingenting hade händt, och likväl följde det en nervös oro med denne kraftfulle man, som ständigt var i värksamhet i hennes närhet, arbetade för henne såsom en tjänare, tyktes lyda hennes befallningar, ehuru hon inom sig kände att han i själfva värket rådde öfver henne.

Hon hade nu, utan att hon själf viste huru det hade gått till, — utom att det var Törres Wolds fel, — blifvit skild från sin gamle vän och rådgifvare Gustaf Kröger. De hade icke blifvit ovänner; det hade aldrig växlats ett ondt ord dem emellan, men det var dem icke möjligt att återtaga den kamratlika tonen. Kröger hade försökt det, men misslyckats; de hörde båda att det lät