152
skärande, att någonting hade kommit i vägen och rubbat förhållandet dem emellan.
Nu hände det aldrig mera att Kröger kom inspringande barhufvad, antingen för att prata bort en stund eller få ett papper undertecknadt. Nu sändes växlarne med ett bud, och det var alltid en pinsam stund, ty herr Wold antecknade dem så ytterst noggrant i växelboken, fastän det bara var endossements; han jämförde beloppen från den ena gången till den andra, och frågade uttryckligen för hvarje nytt papper om det också skulle påtecknas.
Och därunder hade han en min som sårade och oroade henne. Han sade en gång: de tillväxa, de där Brandtska växlarna. Hon rykte till; hon tykte själf att det var ett ständigt bläddrande i växelbundtar och ett språng på bankerna, som icke hade existerat under hennes mans tid. Han hade väl rätt, herr Wold, då han sade att det brukades så nuförtiden, och att Kröger gjorde på samma sätt. Om hon ändå hade haft honom att rådfråga!
Många gånger sedan Törres Wold kom i huset hade han med brinnande åtrå tänkt på den fina fru Knudsen, så olik lilla fröken Thorsen och hans andra små damer. Och det fans en tid, då hans lifs mål var att få gifta sig med fru Knudsen och sköta affären, tils Brandt var störtad och hämden fullbordad.
Men nu gingo hans planar vida längre, och han fick icke låta störa sig af kvinnorna. Han infann sig kall och lugn hvarje morgon, han också, men fram på dagen greps han stundom af en
