mellan butiken och rymmen och han hade icke ens lust att sällskapa med andra än öfverläraren, med hvilken han brukade taga sig ett parti schack vid ett glas toddy.
Men till och med dessa aftnar hade förlorat sin karaktär. Kröger hörde utan intresse om de framsteg öfverlärarens bok gjorde, och om denne nämde soppkokningsanstalten för folkskolan, undvek Kröger att tala därom och började syssla med sitt glas.
Slutligen en kväll, då det redan var tämligen sent, och de hade slutat sitt spel, men ännu sutto med goda varma glas, sade öfverläraren rent ut:
— Nej, nu skall du berätta mig hvad som fattas dig, Kröger! Det är någonting, som tynger på dig. . . . Du talar aldrig mera om din plan, om fonden.
— Fonden? — sade Kröger med ett leende, som kom öfverläraren att tro att toddyn hade varit för stark den kvällen.
Men Kröger reste sig och började gå omkring i rummet, likasom om han hade sökt någon bakom möblerna, lyssnade vid dörren och såg ut i mörkret bakom gardinen. Öfverläraren kände sig alt oroligare.
— Ja, man kan aldrig veta hvar han är, — sade Kröger. — Han kan vara gömd på de mest otroliga ställen.
— Hvem? . . . Hvem menar du? — frågade öfverläraren.
— Han . . . bondpojken . . . vampyren! — utbrast Kröger upprörd.
