156
— Prat! du är ju alldeles besatt af den människan.
— Ja, det är jag värkligen. Se huru långt han redan har drifvit mig. Här hemma i mitt eget rum har han utsatt oss för en skandal, som Julie aldrig skall kunna glömma. . . .
— Du öfverdrifver, Kröger!
— Som hon aldrig skall kunna glömma. Ifrån fru Knudsen har han skilt mig, och tillintetgjort vår gamla vänskap. Han har tvingat oss in i en konkurrens, som skall störta oss båda. Han tvingade mig att taga Jessen för att beskydda mig, och nu tog han Jessen tillbaka för att desto hastigare föra oss alla till slaktbänken. . . .
— Du är ju galen, Kröger! Den ena människan. . . .
Men Kröger återtog upprörd:
— Och fonden, som du nämde, den är borta, borta till sista styfvern. Jag har varit tvungen att skrapa ihop från alla håll, för att kunna uppehålla affären, och ändå går det neråt . . . med stormsteg. Om han lyckas förmå fru Knudsen att vägra mig endossement, så är jag ruinerad samma dag.
— Herre Gud, är det sant? — utbrast öfverläraren, som plötsligt blef allvarlig.
— Och jag, som inbillade mig att jag skulle lyckas uppdrifva affären till rikedom för Julie och hjälp för många, — återtog Kröger och satte sig tungt ner i stolen. — Nu går kanske min hustrus bittra spådom att jag skulle förstöra alt i fullbordan. Hon får rätt, både hon och de andra och hela staden gent emot mig.
