166
men ända till denna stund hade han tykt att det ännu var tid.
— Naturligtvis har jag länge känt dessa förhållanden, — sade han öfverlägset, — men jag tror, såsom jag alltid har trott, att man framför alt bör försöka att vinna tid, . . . och inte gå för brådstörtadt till väga, . . . utan försöka att arrangera. . . .
Till hans stora förvåning slog Törres Wold till ett gapskratt och sade:
— Jag anhåller att växlarne protesteras senast i måndag.
Bankchefen rätade på sig. Det var hög tid att stäfja den unga kraften en smula.
— Det blir i alla fall en direktionsfråga som måste afgöras på vanligt möte. Hvad är er åsikt, konsul With?
Bankchefen såg icke ens på honom; så säker var han på svaret.
— Jag förenar mig helt och hållet med herr Wold, — sade konsul With osäkert.
Bankchefen rykte till. Han viste icke att konsul With, hvars inkomster ingalunda räkte till för den gamle kavaljeren, längesedan hade råkat i Torres Wolds klor, och att denne nu första gången begagnade sin makt öfver honom. Och ifrån konsuln såg Christensen på den unga kraften, som han själf hade dragit fram. Och han kände att all hans aplomb, hela hans myndighet skulle göra ingen värkan på denne tvärsäkre bonde, som litade på sina pengar, utan någon annan tanke i sitt hufvud.
Han började tala, och beklagade de olyckliga
