Bankchefen smålog åt den stackars konsuln, som aldrig kunde låta bli att göra sig viktig.
— Jag fritager mig från ansvaret att låta de där växlarne bli liggande till måndagen, — sade Törres Wold.
Bankchefen vidgade sin näsa likasom om han hade undersökt luften.
— Det öfverensstämmer inte med bankens traditioner att gå hastigt eller öfveriladt till väga mot gamla kunder, — sade han. — Genom att gifva dem litet tid. . . .
Törres Wold afbröt honom och tittade i sina egna anteckningar.
— Utom bankerna är det blott två firmor i staden som stå i förbindelse med Anton Jessen.
— Brandt och C. Knudsen, — sade konsul With.
Bankchefen såg på honom och tog sedan sin pincenez för att betrakta de anteckningar Wold räkte honom.
— Desto större skäl har en bank med våra traditioner att visa tålamod, då det, såsom det synes, föreligger större svårigheter. . . .
De andra två tego stilla; nu voro de vid själfva saken. Det var nämligen allmänt kändt, att bankodirektör Christensen också dref en liten lånerörelse på egen hand, hvilken emellertid alltid, då någonting gick på tok, visade sig vara för bankens räkning; åtminstone öfverfördes förlusten genom en eller annan bakport till bankens böcker, innan det var för sent.
På de tre hotade firmorna hade han icke så litet att förlora; han hade alltid tänkt rädda sig,
