168
Törres Wold, och hon förklarade hans uppförande så att nu då det hade gått på tok för hans vän, mot hvilken han alltid hade varit så hjälpsam, så blygdes han öfver att ha fört henne på sådana afvägar, och därför kom han icke.
Men hon tykte att det var fegt af honom. Och ju längre det led, desto mindre tykte hon att det öfverensstämde med hans karaktär, så som hon kände den. En sådan stöt borde han ha tagit modigt såsom en gemensam olycka, hvilken förde dem tillsammans; . . . och då kunde mycket bli bättre och allting uthärdas.
Men att han lämnade henne ensam hela dagen, det gjorde henne för hvarje timme som gick mera nedslagen, tils tjänsteflickan kom och ville tända lampan.
Fru Knudsen vände sig om och sade: nej tack! Hon gick af och an förbi fönstren. Regnet piskade rutorna, och gaslågorna, som just hade blifvit tända, flämtade osäkert öfver den smutsiga gatan.
Till Kröger kunde hon icke gå. Det hade kommit så mycket emellan dem. Och hon viste altför väl hvilken min han skulle göra, han, som alt sedan första stunden hade varnat henne för Wold. Hon viste att hon icke kunde uthärda den misstanke, som trots alt växte och växte, som i mörkret lurade emot henne ur alla vrår, medan tiden gick och ingen ringde på tamburklockan.
Plötsligt rätade hon på sig, gick in på kontoret och tände gasen. Så mycket affärsman var hon väl, att hon kände uppgöra en öfversikt öfver sin ställning, om hon riktigt ville det.
