Men då hon hade fått de tunga böckerna ner från det eldfasta skåpet och framsatta på pulpeten, sjönk hon likväl ihop öfver dem, likasom om de där männen ändå hade lämnat henne i sticket med någonting, som hon icke förstod.
Tidigt måndag morgon satt hon fortfarande blek och orolig på kontoret. Hon hade icke sofvit under natten. Framför henne lågo försöken till en ordnad öfversikt öfver affärens ställning, men det var henne icke möjligt att få reda på det hela; hon såg endast siffrorna växa till belopp, om hvilka hon icke hade någon aning.
Törres Wold kom också tidigt. Hon hörde hans steg, då han gick genom butiken och hon hade lust att skynda in i sitt eget rum. Hon vågade icke vara allena med honom; hon kunde icke se honom in i ögonen, för att icke upptäcka det förskräckliga. Men hon blef ändå sittande, likasom fastvuxen vid sin plats, lutad öfver böckerna.
Törres hade beräknat att han skulle få vara allena på kontoret en stund, men då hon satt där så blek och upprörd, sade han:
— Jag ser att ni vet alt, fru Knudsen.
Han blef själf förvånad öfver tonfallet i sin röst. Det var också någonting helt annat han hade ämnat säga, men hon, som hörde osäkerheten i rösten, anade ögonblickligen hela hans falskhet, och i sin hjälplöshet sade hon sakta utan att se upp:
— Vill ni gå till herr Kröger och be honom komma till mig?
Törres var glad öfver att slippa ut igen. Att gå till Gustaf Kröger väpnad såsom i dag, det
