XVI.
Aldrig hade staden sett så hastigt uppgjorda konkursstater eller så snabt realiserade tillgångar, som vid Anton Jessens, Cornelius Knudsens och gamle Brandts cessioner. Och det talades allmänt om den ovanliga förmåga, hvarmed bankodirektör T. Wold hade utredt dessa affärer. Det var nästan som om han hade haft alt klart på förhand, tykte somliga.
Han var själfskrifven godman både på grund af sin kännedom om boen och deras förbindelser och därför att han näst bankerna hade de största fordringarna. Men det visade sig efterhand att han hade sådan säkerhet för sina lån, att ingen förlust drabbade honom. I den fasta egendomen hade han goda panter, som ingen anade, och annars var han så väl försedd med garantier, att han redan egde alt som fans hos Jessen, och dessutom hade Kröger och Knudsen stora skulder till honom.
Han började med att på den första auktionen köpa båda husen, både Brandts gamla, ståtliga hus och Cornelius Knudsens stora byggnadskomplex neråt sjön; det blef nästan ett helt kvarter.
Sedan gjorde han anbud på de tre varulagren och stälde så till att det blef antaget. Ingenting annat såldes på auktion än möbler och lösegendom. Och där köpte han största delen af de gamla Brandtska härligheterna, som således fingo stanna kvar på sin plats. Krögerska familjen och fru Knudsen fingo lof att flytta, och den nye egaren företog sig att ordna alt efter sitt eget hufvud.
