frågade sig själf om hon icke här möjligen kunde finna det som hon behöfde: ett sorgfritt lif, rikedom och en man.
Hon hade ännu bibehållit en viss fruktan för hans råhet, men hela världen låg ju för hans fötter; han kunde ju ha förändrat sig.
Värre var det om han hade förstått huru stor skald hon hade i den där kvällens uppträde, och det hade han säkert insett efteråt. Månne han hade förlåtit henne? Månne hon kunde förmå honom att glömma. Osäkra, hvardera å sin sida, råkades de senare på kvällen sedan han länge hade kretsat omkring henne. Och likasom enligt öfverenskommelse tog hon strax hans arm, och de följdes åt in i ett af sidorummen, där ingen uppehöll sig.
Hans hjärta klappade likasom i hans ungdom, då de satte sig. De skrattade båda litet och viste icke huru de skulle börja.
— Ni har förändrat er mycket, herr Wold.
— Men det har ni inte gjort, inte det ringaste, — sade han och såg henne in i ögonen, samt lät därpå sin blick glida öfver hennes hvita skuldror med det lystna uttryck, som hon kände så väl, och för hvilket hon ovilkorligen ryggade tillbaka.
— Vi råkades aldrig i Christiania, — sade hon.
— Jag frågade efter er på de finaste ställen, men ingen människa kände er.
Han var dock densamme. Hon återtog:
— Huru trifdes ni vid stortinget?
— Förträffligt, — svarade Törres.
Hon kände också denna frimodighet.
