— Hvad heter ni? — frågade han.
— Törres Snörtevold.
Den unga fröken fick en attack och måste putsa sin näsa i en knut.
— Ett vackert namn, sade den fina herrn. — I hvilken branche önskar ni arbeta?
Det förstod Törres icke, men han svarade ändå:
— Jag vill sälja.
— Sälja . . . ja, det är just konsten, — sade den fina herrn halfhögt. — Ni kan vänta litet.
Herr Anton Jessen var förste bokhållare och skötte affären för enkefru Knudsen. Man sade i staden att det visst skulle bli ett par af de två. Han gick nu upp för de par tre trappstegen, som ledde till kontoret, där fru Knudsen själf satt vid pulpeten, såsom hon hade gjort alt sedan sin mans tid. Herr Jessen bad henne komma ner i butiken för att se på en ung man; de behöfde nämligen en bodgosse.
Fru Knudsen kom ner, och medan hon låtsade såsom om hon hade annat att göra, iakttog hon i tysthet Törres. Han stod fortfarande och såg sig omkring, upptagen af sina beräkningar, utan att ana hvem fruntimret var, som gick förbi honom. Och fru Knudsen tykte att han såg ut såsom en vanlig dum bondpojke. Hon tykte icke om honom, och hon gick för att säga det åt herr Jessen.
Men då hon andra gången gick förbi, kom Törres att se på henne, och då han strax förstod att hon var en betydande person i huset, räkte han fram handen och sade goddag.
