hvilken det hade gått ganska lätt att förälska sig i den stillsamma småstadsfröken med de myckna penningarna. Och han tvekade icke ett ögonblick att slå alla andra planer ur hågen, då gamle Brandt föreslog honom att inträda i affären. Han fäste sig icke häller vid sina vänners spådomar att han icke skulle hålla ut i den lilla staden. Gustaf Kröger menade tvärtom att han skulle sätta lif i staden, höja den till friare åsikter och ett friare umgängessätt.
För detta hade han kämpat öfver tjugu år från det ena nederlaget till det andra, tils också han var kufvad och hans glada lynne förstördt, och tils hvardagslifvet hade förbittrat hans lif så, att han någorlunda passade i den lilla staden.
Ty hans hustru hade varit en genuin småstadsbo; uppvuxen såsom en rik mans dotter och med hvarje fiber fastvuxen i den sura jordmånen, trotsade hon stilla och gudfruktigt alt hos mannen, som hade någon anstrykning af främmande glädje eller främmande kultur. Den stillsamma varelse, med hvilken Gustaf Kröger hade förlofvat sig, hade i själfva värket endast haft en enda svaghetsperiod, den då hon förälskade sig i den vackra, världsligt sinnade fullmäktigen. Men då hon hade fått honom, gjorde hon bot och bättring, och sparade inga ansträngningar för att få honom att följa med. Alt ifrån första stunden kommo de därför icke riktigt öfverens, tils det med åren gick därhän, att herrn gick på klubben och frun satt hemma och skötte om sin själs välfärd.
Det hade sålunda i långa tider varit tyst och stilla i de stora rummen i Brandtska huset, och
