Hoppa till innehållet

Sida:Jakob.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
21

derstöd för sin konst, — det visade sig nämligen att hon hade goda anlag för målning, — i förväntan på en sedlig man, hälst en konstnär, med hvilken hon kunde gifta sig.

Då Julie Kröger kom hem från utlandet, blef hon strax uppmärksam på fru Steiner, det enda fruntimmer i staden, som hade en europeisk snitt, tykte hon. De gjorde hvarandras bekantskap och blefvo snart oskiljaktiga väninnor. Julie gick hos henne och lärde sig måla; hon hade nämligen också anlag, ehuru inte så stora som fru Steiner, och i gengäld öppnades dörrarne till det Krögerska huset för den vackra frun från hufvudstaden, hvilken i småstaden hade väkt allmän förargelse.

Hen Gustaf Kröger tog med glädje emot henne nu, då han efter sin hustrus död hade fått fönster och dörrar upp igen. Hon var just en dam efter hans sinne, munter och oförskräkt, en dam, med hvilken man kunde tala om alt möjligt, i hög grad intagande och likväl säker gent emot männen, likasom en som hade pröfvat alt och viste besked.

Tant Sofie, Krögers äldre syster, var den enda i huset, som icke kunde fördraga den vackra frånskilda frun.

— Det är inte därför att hon är så fri i sitt sätt och talar om alt det oanständigaste som fins, — sade tant Sofie.

— Ja, men tycker ni inte stundom att det går för långt? — frågade fru Knudsen och rodnade, såsom hon så lätt brukade göra.

— Visst inte, visst inte, — inföll tant Sofie och rätade på sin fylliga figur. — Det är nog