Därför hade det varit Gustaf Kröger, som hade ordnat den unga enkans affärer, då Knudsen dog. Han fortfor att skrifva på hennes växlar och hjälpte henne hvarje år med räkenskaperna. De personer, som trodde att fru Knudsen icke ville ha den lille Jessen, voro öfvertygade om att hon skulle sluta såsom fru Kröger, ty alla voro ense om att en så vacker och välbärgad enka skulle gifta om sig.
Och då Gustaf Kröger trädde in i sin salong och såg henne sitta så hemmastadd vid hans bord, sade han utan att betänka sig, såsom han brukade:
— Det kommer nog att sluta med att det där blir er plats för lifvet. . . . Ni kan inte tänka er huru bra ni tar er ut.
Hon viste icke hvart hon skulle se, medan hon förklarade att tant Sofie just hade gått ut; och han å sin sida blef också het om öronen, men han slog bort altsammans med skämt, såsom han brukade, då han sällskapade med den unga enkan. Och de satte sig att språka helt otvunget, tils Julie kom hem med sin väninna, fru Steiner och Jolla Blom, som de olyckligtvis hade mött just utanför huset.
Kort därpå infann sig också öfverläraren Hamre för att spela schak med Kröger, men det blef icke af, ty i nästa ögonblick var hela sällskapet inbegripet i ett ifrigt samtal om dagens stora händelse.
— Det har blifvit bevisadt att männens otrohet är värst för dem själfva, — sade fru Steiner och lutade sin smärta gestalt med det tätt åtsittande jerseylifvet tillbaka i länstolen.
