— Tro du mig, — svarade Kröger — om hustrurna bättre hölle kärleken i hälgd, om de aktade sig för att låta hvardaglighet och vana vinna insteg i äktenskapet, så . . .
— Det där känner jag igen, — inföll fru Steiner åter stridsfärdig. — Hustrun får aldrig tröttna att smycka sig för att ständigt fängsla sin pascha medels nya koketta påfund. Det fordrar man af en utsliten mor, som kanske inte ens har råd därtill. . . .
— Erfarenheten motsäger er, fru Steiner! De tvära, motsträfviga hustrurna finnas vanligen i de högre samhällslagren, medan arbetarenes och fattigt folks hustrur på ett helt annat sätt hålla den kärlek i hälgd, som utgör det enda, hvarmed de kunna belöna sina män, hvilka arbeta för familjen.
Fru Steiner tykte icke om den vändning samtalet tagit, isynnerhet då hon kände tant Sofies blick riktad på sig. Hon vände sig hastigt till öfverläraren.
— Tar ni också parti emot de arma, bedragna hustrurna? — frågade hon.
— Gud bevare mig för att ta parti för någon, svarade öfverläraren; jag vet ju hvarken ut eller in på mig. Men hvad säger tant Sofie om bedragna?
— Fru Steiner hviskade halfhögt åt tant Sofie:
— Skola vi nu få besked af gamla jungfrur?
Tant Sofie uppfattade det mycket väl och började, därför, skakande på hufvudet till tecken på att hon drog ut i strid:
