66
just var upptagen af några unga damer, som smålogo.
— Han är inte als så tokig, Julie!
— Det var dumt af dig, Lulli, att inbilla pappa att jag . . . att han. . . .
— Men kära du, din far kunde väl begripa att det var skämt, . . . eller skulle det. . . .
— Fy, Lulli! I dag är du elak.
Fru Steiner trykte hennes arm intill sig och drog henne med sig genom de mörka gatorna.
På kvällen kom öfverläraren på besök till Kröger. Han brukade infinna sig där ett par gånger i veckan; och då de hade spelat schack och druckit ett par glas, sutto de gärna och talade allvarligt långt in på natten.
Likasom Gustaf Kröger, fastän han var innehafvare af den stora affären, aldrig hade blifvit riktigt hemmastadd i staden, så var också öfverläraren Hamre en enstöring. De stötte de andra ifrån sig därigenom att de ansågo sig klokare än de. I skolan vaktade man på att öfverläraren ej skulle få utsprida farliga läror, och i det kommunala lifvet aktade man sig noga att låta Kröger vinna insteg.
Då hela staden sålunda i tysthet vände sig emot dem, funno de sig väl i hvarandras sällskap; och medan de i början både i läsning och samtal värkligen höllo sig långt framom de andra, märkte de icke själfva att den lilla staden under årens lopp också fick bukt på dem och förmådde dem att kretsa i alt trängre kretsar omkring samma tankar och samma toddyglas.
Kröger sade åt Hamre:
