enormt, men det var omöjligt att gå en och en half dag till fots med den längtan han nu kände. Rodden hade han beräknat till tjugufem öre. Men då han kom så långt, att han såg den stora stenen vid vattenbrynet, där han viste att båten skulle ligga, började han oroas af den tanken att Anders, som egde den, kanske icke fans till hands. Då kunde han ro sig själf och låna båten; det kostade honom ingenting, ty hit skulle han aldrig mera komma.
Hemma hade de icke sagt någonting synnerligt åt Törres, då han skulle resa. Han hade alltid varit för sig själf och gifvit föga akt på de andra. Huset var alltid fullt af ungar och nära att nödgas vädja till fattigvården. Törres var icke älste sonen, utan han arbetade på gården och skötte därjämte sina egna affärer.
Han hade ifrån sin första ungdom haft en obegriplig tur med får. Hans får fingo alltid två lam, och om något försvann i hagen, så var det aldrig Törres. Men han var ändå icke nöjd. Han gick alltid och klagade öfver att det icke lönade sig, och om han fick huru väl betaldt som hälst, så kunde ingen märka att han hade pengar. Tyst och trumpen gick han bland de andra och blef småningom fullvuxen.
Men då han gick ner för de sista backarne i det gyllene solskenet med den glittrande vattenspegeln framför sig, spirade en ny oanad känsla af makt upp i bondgossen. Han hade hvarken något bylte att bära eller någon käpp, men han måste ha någonting att hålla i händerna, och därför tog han ur en åbädd två runda stenar, en i
