4
den rakt under horisonten. Guldet sken rakt in i honom genom hans två ljusblå, plirande ögon.
Och inom honom var alt guld. Han tänkte icke på annat; han såg icke annat. Han gick bara, likasom om han redan hade vadat i guld, åt norr mot staden, staden, som var klickfull af guldmynt, guldmynt och flickor!
Och ändå hade Törres Snörtevold icke sett mycket riktigt guld i sina dagar. Några förgylda ramar i prästens sal trodde han inte riktigt på; men i går hade han fått två värkliga guldmynt af boskapshandlarene, som köpte upp får för engelsmännens räkning.
Törres tog guldmynten med sig i enrum upp på vinden. Han kramade dem i handen, lät dem sakta klinga mot en spik, luktade på dem och bet försiktigt i kanten. Och hela natten hade han dem med sig i sängen, lade dem under kinden, eller gned dem halfsofvande emot hvarandra, för att förvissa sig om att de båda funnos kvar.
Följande dag var han likasom förvandlad. Han ville till staden strax och allena.
Han, som alltid talade om staden, men aldrig hade mod, då de andra begåfvo sig till marknaden; han, som alltid hade sparat till stadsresan, men aldrig haft nog; han var nu plötsligt redo, och omöjlig att kvarhålla.
Med alla sina penningar fördelade i små påsar rundt omkring på kroppen gick han nu längs vägen i eftermiddagssolen ner till stranden, därifrån han skulle låta ro sig öfver sjön till järnvägsstationen.
Biljettpriset till staden kände han. Det var
