70
nervös och upprörd, med suckar och halfva hänsyftningar, kunde hon icke längre lägga band på sig.
— Du borde akta dig, Anton, — sade hon. — Det kan lätt bli för mycket af det där — fruntimmerssällskapet!
— Hvad menar du, mamma? — frågade han för att göra henne förlägen.
Hon blef också helt förvirrad och kunde icke säga annat än att det tog hans tid för mycket i anspråk.
— Åh, vore det inte annat än tiden! — svarade sonen dystert och tog sig om hufvudet.
— Har du nu hufvudvärk igen, Anton?
— Bara litet förslöad, mamma, bara litet förslöad!
Fru Jessens läppar skälfde.
Det styrkte honom icke så litet efter dagens förödmjukelse att se huru han kunde skrämma sin mor; och småningom, medan han åt den goda maten och drack ett glas fin kognak, som modern tykte att han behöfde, så växte han åter så stor, att fröken Thorsen i själfva värket icke var honom värdig.
Han gick in i sitt rum och tog med sträng min hennes porträtt ur albumet, där det satt främst efter moderns, och flyttade det långt bakåt bland aktrisporträtter, som han hade köpt.
Och på den toma platsen satte han fru Knudsens porträtt, och då han en stund hade betraktat hennes fina, allvarliga ansikte under det mörka håret, tykte han nästan att det var ovärdigt att den lilla purriga fröken Thorsen någonsin hade egt någon betydelse för honom.
