Men modern låg länge vaken och oroade sig för Anton, som trots alt hade råkat ut för den stora faran. Och då hon tänkte på hvilket förskräckligt lif han säkert förde, undrade hon om det icke vore bäst att få honom gift, så ung och svag som han var.
Förut hade hon alltid afböjt det, då någon ville göra en antydning om att det var någonting emellan hennes Anton och fru Knudsen. Men nu började hon se en räddning däri. Fru Knudsen hade varit gift förut med en gammal man; hon skulle kunna förstå fru Jessens bekymmer, och de skulle tillsammans vaka öfver Anton och göra honom lycklig.
Men följande dag var ännu värre för herr Jessen. Ty äfven den kvällen hade Törres tittat in till fröken Thorsen. Hon hade strax ämnat regla sin dörr, men nyckeln var borta, och hon ville icke fråga efter den.
Han hade för resten varit lika fredlig och lydig som förra gången, ehuru mera skämtsam, så att hon till och med hade nödgats skratta ett par gånger, så rädd hon var. Han sade att han hade kommit för att bedja henne om förlåtelse för den misstanke han hade hyst, och det tykte hon var vackert gjort af herr Wold.
Därför rådde i dag en stilla förtrolighet mellan dem, och den pinade herr Jessen mera än öppet hån. Han tog sin tillflykt till kontoret och började arbeta med böckerna, men han föreföll så förvirrad, att fru Knudsen vänligt och deltagande frågade om han var sjuk.
I den sinnesstämning han befann sig blef han
