kände hon sig till sin egen öfverraskning alt lugnare och kallare, medan han talade.
Hans sårade fåfänga, hans drömmande fantastiska sinne gåfvo orden en falsk klang, som hon hörde; det var en häftig sinnesrörelse, en brinnande bön; men det var icke en förälskad mans ord, det kände hon nästan med ovilja.
Hon reste sig från sin plats vid pulpeten för att gå till hvardagsrummet samt yttrade kort och öfverlägset:
— Herr Jessen, jag förbjuder er en gång för alla att tala till mig på det sättet. . . . I annat fall måste vi skiljas.
— Nåväl, låtom oss då skiljas strax, om ni tillåter det, — utropade han plötsligt med någonting liknande ett skratt.
— Låtom oss vara förnuftiga, herr Jessen!
Men han var nu en gång ett bortskämdt barn, som till hvarje pris ville genomdrifva sin önskan. Han ville vara hånad och förkastad, han ville taga på sig alt, ju mera desto bättre. En gång skulle det väl komma i dagen hvad Anton Jessen egentligen var!
Och så rusade han ut från kontoret genom butiken utan att taga afsked, hem till sin mor för att få anförtro sina sorger åt henne. —
Någon tid därefter satt bankodirektör Christensen i bankens direktionsrum och gned sin stora tjocka näsa, medan han väntade på någon, som han hade skickat efter.
Då Törres blef införd till honom, såg Christensen upp och gjorde den observationen att den unge mannen var blek och såg orolig ut. Sedan
