86
anvisade han honom en plats i närheten af sin egen länstol, men Törres satte sig med ett osäkert leende på den yttersta kanten af en stol nere vid dörren.
— Jag har flere gånger haft det nöjet att se er på banken, herr Törres Wold, isynnerhet under den sista tiden. . . .
— Ja, vi ha ju ganska mycket löpande affärer. . . .
— Det är inte om Cornelius Knudsens papper jag talar, — inföll bankodirektören kort; — det är edra egna transaktioner, som jag med intresse har följt.
— Åh, sådana obetydligheter! — svarade Törres och vred sig på stolen.
— Inalles är det inte als något obetydligt belopp, som genom er har blifvit insatt i banken under loppet af . . .
— Men det är inte mina pengar, — inföll Törres ifrigt och torkade svetten ur pannan.
— under loppet af de sista månaderna, — fortsatte bankodirektören lugnt.
— Det är inte mina pengar, herr bankodirektör! — ropade Törres ifrigt. — Jag har fått i kommission att placera dem. . . .
— Naturligtvis kan det inte alt vara er egendom, — sade Christensen, likasom om han förvånade sig öfver denna ifver; — det är ju klart att en ung man i er ställning inte kan ha lagt å sido så mycket, äfven om han är . . . hm . . . mycket sträfsam.
Åter gned han sin näsa, medan han försökte se på Törres under handen.
