88
— sade bankodirektören småleende. — Ni är osäker?
Nu kunde Törres icke längre härda ut. Det fina nät, hvari han trodde sig vara insnärjd, retade honom, och hans naturliga trots bröt fram. Han rätade på sig och frågade helt tvärt af bankodirektören:
— Har ni kanske några misstankar?
— Misstankar! — utbrast bankodirektören och störtade upp. — Jag förstår inte hvad ni menar. . . . I hvilket afseende? . . . Ah, ni tänker säkert på de där växlarne! Men jag försäkrar er att jag anser Cornelius Knudsens affär fullkomligt solid, isynnerhet i förening med G. Krögers endossement. Men såsom förste kontorist hos fru Knudsen borde ni dock, enligt min åsikt, göra alt för att minska skulden. Den är mycket stor, men jag hyser dock ingen fruktan . . . eller misstanke, såsom ni uttrykte er.
Medan bankodirektören talade, hade han rest sig och gått fram till fönstret; han hade formligen ett behof af att återfå sin aplomb. Någonting så klumpigt hade han aldrig råkat, och han fick lägre tankar om denna „unga kraft“. Han brukade annars, då han såg att någon ung man började komma sig upp, hjälpa honom med vänliga råd, som han sedan på många sätt lät återbetala; men litet finare än denne borde de ändå vara.
Och Törres å sin sida begagnade det ögonblick, hvarunder bankodirektören såg ut på gatan, till att samla sina tankar. Han hade varit nära att förråda sin hemlighet och ange sig själf. Men det hade icke gått så galet. Huru mycket
