Törres’ mod sjönk, denne man viste alt och hade honom i sitt våld.
Det hade nämligen varit så att han, sedan han blifvit förste bokhållare, för att placera sitt ständigt växande kapital, hade insatt en hel hop små summor i Christensens bank på namn, som han själf hade uppfunnit. Han valde hälst gårdarne omkring Snörtevold, där han var känd, och lade till deras namn sådana förnamn, som han viste att icke funnos där. På det sättet hade han redan fått många kontraböcker med banken, utan att hans eget namn någonstädes var synligt.
Men bankodirektören hade nog upptäkt hvarifrån de penningarne kommo, det fick Törres klart för sig i detta ögonblick. Han satt på den yttersta kanten af stolen, beredd att taga till flykten eller kasta sig ner och bedja om nåd; han viste icke själf hvilketdera.
— Ni måste åtnjuta stort förtroende i er hemtrakt, eftersom så många olika personer ha anförtrott er sina sparpenningar, — sade bankodirektören efter en kort paus.
Törres kunde icke få fram ett enda ord.
— Det är alltid ett godt tecken att en ung man åtnjuter de sinas förtroende. Jag intresserar mig mycket för de unga krafter, som växa upp i staden.
Aldrig hade Törres känt sig så osäker. Satt den store mannen där och lekte med honom, förrän slaget skulle träffa? Eller hvad månne han menade?
— Jag ser att ni undrar hvarför jag egentligen har kallat er hit i mitt privatrum, inte sant?
