96
— Det går ju bra, — sade Julie vänligt. Hon kunde icke fördraga sin väninnas öfverlägsna sätt mot herr Wold; nu stod hon ju och gjorde narr af honom med sin löjtnant.
— Ni tycker väl också att hon är vacker? — frågade Julie kort därpå.
— Hvem? — sade Törres försiktigt och spärrade upp ögonen.
— Jag trodde att ni såg på henne . . . på min väninna, fru Steiner. Alla herrar äro ju förtjusta i henne, — sade Julie kort.
Men Törres var en altför erfaren kavaljer för att falla i denna snara, och han svarade liknöjdt:
— Smaken är så olika! Jag för min del tycker att det fins andra lika vackra damer.
Julie beundrade själf sin väninna och nästan fordrade att de herrar, som närmade sig henne, skulle bli förtjusta i den unga frun. Emellertid hade hon nu ingenting emot att den vackre unge mannen, som Lulli så öfverlägset kallade sin upptakt, icke var mera bländad.
Hon sysselsatte sig därför mera med honom under de följande turerna, förmådde honom att tala och berätta, och då dansen var slut voro de helt goda vänner.
— Du ämnar beröfva mig min upptäkt, men akta dig! — sade Lulli skrattande.
Men Törres gick hem från balen yr i hufvudet, icke så mycket af det han hade druckit som af det han hade upplefvat. Fru Steiner föreföll honom såsom ett under, hon var den mest bländande kvinna han kunde tänka sig.
