»Ja, jag går till Gud. Jag tror derpå, tror med fullaste förtröstan.»
»Men hvar är då Gud? Hvem är han?»
»Han är min och din skapare, och han kan ej vilja förstöra hvad han en gång skapat. Jag förtröstar fullkomligt på hans makt, och jag förtror mig helt och hållet åt hans godhet. Jag räknar timmarna, som återstå, till dess den timme slår, då han skall förklara sig för mig, då han skall taga mig upp till sig.»
«Du är då säker, Helena, att det fins en himmel, och att våra själar få komma dit, då vi dö?»
»Ja, jag är säker att det fins ett evigt lif; jag tror, att Gud är god, och utan fruktan anförtror jag åt honom min odödliga själ. Gud är min fader, Gud är min vän; jag älskar honom, och jag tror att han älskar mig.»
»Och skall jag få se dig åter, Helena, när jag dör?»
»Ja, du skall komma till samma saliga verld; du skall emottagas der, min Jane, af samme allsmägtige allas vår fader.»
Åter frågade jag, men denna gång klädde sig ej min fråga uti ord, den stannade inom mig: »Hvar är då denna saliga verld? Fins den verkligen?» Och jag slöt mig ännu närmare till Helena; hon tycktes mig nu kärare än någonsin. Det föreföll mig, som om jag omöjligt kunde låta henne gå bort ifrån mig — jag ville qvarhålla henne, mot hennes vilja. Slutligen sade hon med den mildaste, ljufvaste stämma:
»Huru väl jag befinner mig nu! Det sista anfallet af hosta har mattat mig något; jag tror att jag kan sofva litet. Men du får inte gå ifrån mig, Jane; jag vill ha dig så här bredvid mig.»
»Ja, jag vill stanna hos dig, min egen älskade Helena; ingen skall skilja mig från dig.»
»Du fryser väl inte, min älskling?»
»Nej.»
»God natt, Jane.»
»God natt, Helena.»
Hon tryckte en kyss på mina läppar — och snart slumrade vj båda.
När jag vaknade, var det full dager. En ovanlig rörelse väckte mig, jag såg upp, jag hvilade i någons armar;
