det var sköterskan, som bar mig genom korridoren tillbaka till sofrummet. Jag fick inga förebråelser derföre att jag lemnat min säng, man hade mycket annat att tänka på. Intet svar erhöll jag på mina många frågor; men ett par dagar senare fick jag veta, att miss Temple, vid återkomsten till sitt rum uti dagningen, hade funnit mig bredvid Helena, med mitt hufvud hvilande mot Helenas skuldra, och med mina armar slagna kring hennes hals. Jag sof, och Helena var — död.
Hennes graf finnes på Brocklebridge kyrkogård. Under femton år efter hennes död var den endast täckt af en gräskulle; men nu utmärkes stället af en enkel marmorsten med ingen annan inskrift än hennes namn, och det enda ordet “Resurgam“[1]
TIONDE KAPITLET.
Hittills har jag utförligt beskrifvit händelserna under
min obetydliga tillvaro; åt de första tio åren af min
lefnad har jag egnat nästan lika många kapitel. Men det är
ej min mening att skrifva en vidlyftig och fullständig
sjelfbiografi; jag känner mig förpligtad att blott då fråga mitt
minne till råds, när jag tror att dess svar i någon mån
skola ega intresse. Jag förbigår derföre med tystnad
en tidrymd af nära åtta år; blott några få rader äro
tillräckliga för att icke förlora sammanhanget.
Sedan sjukdomen hade härjat en tid vid Lowood, aftog den så småningom och upphörde slutligen helt och hållet, men ej förr än den allmänna uppmärksamheten hade blifvit fäst på den smittosamma feberns härjande framfart och på mängden af dess offer. Undersökningar anstäldes om sjukdomens uppkomst, och småningom blefvo åtskilliga förhållanden bekanta, hvilka i högsta grad väckte allmänhetens ovilja. Ställets ohelsosamma belägenhet, knappheten och beskaffenheten af barnens föda, det salta och osunda vattnet, som begagnades till dess tillredande, elevernas eländiga beklädnad, alla dessa omständigheter blefvo allmänt
- ↑ Jag skall åter uppstå!