således ingen annan utväg än att bedja om ett enskildt rum, och här sitter jag nu och väntar, under det att tvifvel och fruktan af alla slag oroa mina tankar.
För en oerfaren flicka är det en högst egen och sällsam känsla att befinna sig alldeles ensam i verlden, alldeles utan förbindelser, oviss om man skall hinna den hamn, dit man ämnar sig, och af många omständigheter hindrad ifrån att återvända till den, som man lemnat. Denna känsla förljufvas visserligen af den tjusning och det förtrollande behag, som alltid hvila öfver ett äfventyr, och stolthetens glödande värme lifvar och uppehåller modet; men stundom kommer den hemska fruktan och den ängslande oron och skingrar villan. Och hos mig var fruktan den öfvervägande känslan, sedan en halftimme förflutit och jag ännu fortfarande var allena. Jag beslöt slutligen att ringa på klockan.
»Fins här något ställe i granskapet benämdt Thornfield?» frågade jag den inträdande kyparen.
»Thornfield? Jag vet inte riktigt; men jag ska höra efter der ute.» Han gick sin väg, men återvände om några ögonblick.
»Är ert namn Eyre, miss?»
»Ja.»
»Det är någon der ute, som väntar på er.»
Jag sprang upp, tog min muff och mitt paraply och skyndade ut i förstugan; i den öppna dörren till värdshussalen stod en karl, och ute på gatan såg jag vid lampskenet ett enbetsåkdon.
»Det här är väl förmodligen edra saker?» sade karlen något tvärt, då han fick se mig, och pekade på min kappsäck, som stod i förstugan.
Vid mitt jakande svar band han den fast bakpå vagnen, som var ett slags droska, och jag steg upp; innan han stängde igen dörren, frågade jag honom huru långt det var till Thornfield.
»Åh, så der en sex mil.»
»Huru länge behöfva vi vara på vägen?»
»Jo, omkring en och en half timme.»
Han läste igen vagnsdörren, steg upp på kuskbocken, och vi foro af. Han körde långsamt, och jag hade således tillräcklig tid på mig att öfverlemna mig åt mina
