Sida:Jane Eyre (sv).djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
113
jane eyre.

glödgadt vin och bred på ett på smörgåsar; se här äro nycklarna till skafferiet.»

Vid dessa ord tog hon ur fickan upp en blank och ansenlig nyckelknippa och lemnade den till pigan.

»Flytta er nu närmare till elden,» fortfor hon. »Ni har väl edra saker med er, kan jag tro?»

»Ja, det har jag.»

»Jag skall se till att man för in dem i ert rum,» sade hon och lemnade rummet.

»Hon behandlar mig likt en främmande, som kommer på besök,» tänkte jag. »Jag hoppades minsann inte ett sådant mottagande, utan väntade blott ett kallt och stelt bemötande. Detta är helt olika mot det jag hört att man i allmänhet visar guvernanter; men det är inte värdt att fröjdas i förtid.»

Mrs Fairfax återvände snart, borttog med egna händer från bordet sin sticksöm och några böcker, för att göra rum åt brickan, som Lea nu bar in och bjöd mig derpå sjelf de omtalade förfriskningarna. Jag kände mig nästan förlägen öfver att vara föremål för så mycken uppmärksamhet, som ännu aldrig någon hade visat mig, helst dertill kom, att denna uppmärksamhet egnades mig af den, i hvars tjenst jag var och som hade rätt att befalla öfver mig; men då hon sjelf tycktes finna det helt naturligt, ansåg jag det bäst att helt lugnt mottaga hennes artighet.

»Får jag det nöjet att se miss Fairfax i afton?» frågade jag sedan jag smakat på anrättningen.

»Hvad var det ni sade? Jag är något döf,» svarade den goda frun, i det hon närmade sitt öra till min mun.

Jag upprepade min fråga tydligare.

»Miss Fairfax? Ah, ni menar miss Varens! Detta är namnet på er blifvande elev.»

»Jaså, hon är då inte er dotter?»

»Nej — jag har inga barn.»

Jag hade mycken lust att fortsätta mina forskningar och fråga henne, i hvilket förhållande hon och miss Varens stodo till hvarandra; men jag erinrade mig att det ej var belefvadt att göra för många frågor, och dessutom finge jag nog framdeles höra det.

»Jag är så glad,» fortfor hon. sedan hon satt sig ned midt emot mig och tagit katten i knä, »jag är så glad

Jane Eyre. I.8