Sida:Jane Eyre (sv).djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
112
jane eyre.

slogo igen efter oss, så snart vi farit igenom dem. Vi foro långsamt genom allén och kommo upp midt framför en stor bygnad; ljussken lyste från ett af fönstren; alla de andra voro mörka. Vagnen stannade vid stora porten, som nu öppnades af en tjenstflicka. Jag steg ur och gick in.

»Vill ni vara god och följa mig,» sade flickan, och jag följde henne genom en stor, fyrkantig förstuga med höga dörrar rundt omkring. Hon förde mig in i ett rum, hvars dubbla upplysning både af eldbrasa och ljussken till en början nästan alldeles bländade mig genom den skarpa motsatsen till det mörker, hvarvid mina ögon vant sig under de två sista timmarne. När jag omsider kunde tydligt urskilja föremålen, framstälde sig en bebaglig och angenäm tafla för mina blickar.

Det var ett litet nätt och trefligt rum; framför den muntert flammande brasan stod ett rundt bord; i en högkarmad och gammalmodig länstol der bredvid satt ett något äldre fruntimmer af ett särdeles fint och prydligt yttre, klädd i sorgmössa, en rock af svart siden och ett förkläde af hvit musslin, alldeles sådan som jag hade förestält mig mrs Fairfax, endast mindre ståtlig och med ett godmodigare och vänligare utseende. Hon var sysselsatt med att sticka; en stor katt satt helt lugnt och värdigt vid hennes fötter; med ett ord, ingenting fattades för att framställa idealet af huslig trefnad och välmåga. En guvernant kunde knapt önska sig ett bättre och mera uppmuntrande inträde i en familj: der var ingen nedtryckande storhet eller besvärande prakt och förnämhet, och då jag inträdde i rummet, steg det gamla fruntimret upp och kom lifligt och vänligt emot mig.

»Huru mår ni, min söta vän? Jag fruktar att ni haft en ledsam resa; John kör alltid så långsamt. Ni fryser säkert, kom nu och sätt er ned här vid elden.»

»Det är förmodligen mrs Fairfax?» sade jag.

»Ja, min vän; kom och sitt nu.»

Hon förde mig till sin egen stol och började derefter att lösa upp min schal och knyta upp mina hattband; jag bad henne icke göra sig så mycket besvär.

»Det är visst inte något besvär; edra egna händer äro ju alldeles stela af köld. Lea, gör i ordning litet