Sida:Jane Eyre (sv).djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
115
jane eyre.

inredda, men de äro så aflägsna och ödsliga, att jag sjelf aldrig sofver i dem.»

Jag tackade henne för hennes omtänksamhet, och som jag verkligen kände mig uttröttad af den långa resan, förklarade jag mig vara färdig att gå till hvila. Hon tog sitt ljus, och jag följde henne. Först gick hon för att se åt om förstuguporten var riktigt stängd, och sedan hon tagit ur nyckeln, gingo vi upp i den öfra våningen. Trappstegen och balustraden voro af ek; så väl det höga och med galler försedda fönstret som det långa galleriet, hvilket ledde till sofrummen, tycktes snarare höra till en kyrka än till ett boningshus. En mycket kall och fuktig luft rådde i trapporna och galleriet och väckte sorgliga tankar på ödslighet och tomhet och när jag slutligen kom in i mitt rum, blef jag rätt glad öfver att finna det helt litet och inredt på vanligt modernt sätt.

Sedan mr Fairfax hade sagt mig ett vänligt godnatt, och jag hade läst igen min dörr och sett mig omkring, började det dystra intryck, som den stora förstugan, den mörka och öde trappan och det långa, kalla galleriet gjort på mig, småningom att utplånas af mitt rums trefliga utseeende. Det var med en känsla af lugn och tillfredsställelse, som jag efter en dag af både kropps- och själsansträngningar slutligen befann mig i en säker hamn. Mitt hjerta svälde af tacksamhet, jag knäböjde bredvid bädden, och tacksamma suckar höjde sig ur mitt bröst upp till all god gåfvas gifvare, och jag glömde ej heller att, innan jag steg upp, bedja om Hans hjelp äfven allt framgent och om förmåga att söka förtjena all den godhet, som man så välvilligt slösade på mig, innan jag ännu hade gjort något för att förtjena den. Min bädd hade den natten inga törnen, och lugn och frid herskade i min lilla ensliga kammare. På en gång trött och förnöjd, somnade jag snart och sof en frisk och stärkande sömn. Då jag vaknade var det full dager.

Rummet föreföll mig så ljust och vackert, då solstrålarna trängde sig in genom de blå sitsgardinerna och lekte på de tapetserade väggarna och det med matta betäckta golfvet; allt var så olikt Lowood med dess nakna golf och dess smutsiga, rappade väggar, att jag vid denna syn kände mig helt glad och lifvad. Det yttre gör vanligtvis ett