Sida:Jane Eyre (sv).djvu/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
116
jane eyre.

starkt intryck på unga sinnen; jag inbillade mig att ett bättre och ljusare skifte af mitt lif nu började, att det skulle hafva sina blommor och sina fröjder lika väl som sina törnen och sorger. Mina själsförmögenheter, uppväckta af denna scenförändring, detta nya fält för mina förhoppningar, vaknade till nytt lif. Jag kan ej bestämdt säga hvad jag hoppades, men det var någonting som gladde och fröjdade mig — icke just precis något som skulle inträffa denna dag eller denna månad, men i en kommande, obestämd framtid.

Jag steg upp och klädde mig med omsorg. Tvungen att vara enkel, emedan hela mitt klädförråd var ytterst tarfligt, var jag dock af naturen mycket böjd för att vara nätt och ordentlig. Det var icke min vana att vårdslösa mitt yttre eller vara likgiltig för det intryck jag gjorde; jag önskade tvärtom att se så bra ut och vara så behaglig som min brist på skönhet kunde tillstädja. Jag kände mig ibland ledsen öfver att jag icke var vackrare; jag önskade stundom att ha rosiga kinder, en fin och rak näsa, en liten och vacker mun; jag önskade vara lång, ståtlig och välväxt; jag kände mig olycklig derföre att jag var så liten, så blek och hade så oregelbundna och skarpa anletsdrag. Och hvarifrån härflöto då denna saknad och dessa önskningar? Det skulle vara svårt att säga; jag kunde icke då göra det klart för mig sjelf, och likväl hade jag ett skäl, och det ett ganska naturligt och förnuftigt. Sedan jag emellertid hade kammat mitt hår slätt och satt på mig min svarta rock — hvilken, så qväkarlik den än var, åtminstone hade den förtjensten att sitta utmärkt — samt ordnat mitt hvita halskrås, hoppades jag likväl att jag med heder kunde visa mig för mrs Fairfax och att min nya elev åtminstone icke skulle fatta någon motvilja för mig. Sedan jag öppnat fönstret och sett åt att jag lemnat allting på toilettbordet ordentligt efter mig, tog jag mod till mig och begaf mig åstad ned.

Jag genomgick det långa, med mattor belagda galleriet och nedsteg utför de hala ektrapporna. I förstugan stannade jag några minuter för att betrakta några på väggarna upphängda taflor (en af dem, mins jag, förestälde en i harnesk klädd man med ett grymt och bistert utseende,