Sida:Jane Eyre (sv).djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
118
jane eyre.

»Hvad! redan ute?» sade hon. »Jag kan märka, att ni är van att stiga upp tidigt.»

Jag gick fram till henne, och hon helsade mig god morgon med en kyss och en vänlig handtryckning.

»Hvad tycker ni om Thornfield?» fortfor hon.

Jag sade henne, att jag tyckte mycket om det.

»Ja», sade hon, »det är ett vackert ställe; men jag fruktar att det snart kommer att alldeles förfalla, om inte mr Rochester besluter sig att komma hit och bosätta sig här för beständigt, eller åtminste besöka det något oftare. Stora präktiga hus och egendomar fordra alltid egarens närvaro.»

»Mr Rochester!» utropade jag. »Hvem är det?»

»Egaren till Thornfield», svarade hon helt lugnt. »Visste ni inte, att han hette Rochester?»

Naturligtvis visste jag det icke, ty jag hade aldrig hört talas om honom förut; men det gamla fruntimret tycktes betrakta hans tillvaro såsom en allmänt känd sak, hvarmed hvar och en borde vara bekant af blotta instinkten.

»Jag trodde, att Thornfield tillhörde er.»

»Mig? Kors bevara mig! Hvilket infall, kära barn! Mig? Jag är endast hushållerska eller föreståndarinna här på stället. Visserligen är jag på långt håll slägt med mr Rochester på mödernet, eller, rättare sagt, min man var det: han var prest i Hay — den der lilla byn der borta på kullen; ni kan se kyrkan der, nära grindarna, — den nu lefvande mr Rochesters mor var en Fairfax och syssling till min man; men jag har aldrig försökt göra denna slägtskap gällande, och det gör mig också i sjelfva verket detsamma. Jag betraktar mig sjelf helt och hållet som en vanlig hushållerska; min husbonde är alltid höflig och visar mig all möjlig aktning, och jag begär intet bättre.»

»Och den lilla flickan — min elev?»

»Hon är mr Rochesters myndling, och han uppdrog åt mig att skaffa en guvernant åt henne. Se här kommer hon med sin ’bonne’, såsom hon kallar sin forna amma.»

Gåtan var således löst; den vänliga lilla gumman var ingen stor dam, utan en underordnad person liksom jag sjelf. Jag tyckte icke mindre om henne för det; jag var tvärtom mera nöjd än någonsin. Jemlikheten mellan henne och mig var verklig, ej blott en följd af nedlåtenhet å