hennes sida; så mycket bättre — min ställning var desto mer fri och oberoende.
Under det jag funderade på denna upptäckt, kom en liten flicka, åtföljd af en tjenarinna, springande öfver gräsplanen. Jag betraktade min blifvande elev, som till en början icke tycktes fästa någon uppmärksamhet vid mig. Hon var helt och hållet ett barn, ungefär sju eller åtta år gammal, af spenslig kroppsbygnad, med ett blekt ansigte, fina drag och en massa af hår, som i lockar nedföll på hennes hals.
»God morgon, miss Adèle,» sade mrs Fairfax. »Kom nu hit och tala med det här fruntimret, som ska undervisa er och lära er att med tiden bli ett snällt och skickligt fruntimmer.»
Flickan närmade sig.
»C’est là ma gouvernante?» (Är det min guvernant?) sade hon till sin amma, i det hon pekade på mig.
»Mais oui, certainement.» (Ja, det är det,) svarade denna.
»Äro de utländningar?» frågade jag, förvånad öfver att höra franska språket.
»Amman är utländska, och Adèle är född på kontinenten, och jag tror att hon ständigt varit der, ända tills för sex månader sedan. När hon först kom hit, kunde hon inte tala ett ord engelska; nu kan hon ibland för ombytes skull tala det något litet, men jag förstår henne inte, ty hon blandar in så många franska ord. Ni ska nog förstå henne mycket bra förmodar jag.»
Lyckligtvis hade jag haft den förmån att få lära mig franska af en inföding och som jag alltid hade passat på tillfälle att så ofta som möjligt få samtala med madame Pierrot och dessutom under de sista sju åren dagligen lärt mig litet franska utantill, hvarvid jag alltid bemödat mig om en riktig accent och så mycket som möjligt sökt tillegna mig min lärarinnas uttal, hade jag förvärfvat mig en viss grad af färdighet och skicklighet i språket, och det var icke sannolikt att jag skulle ge mademoiselle Adèle mycket efter. Hon kom och räckte mig sin hand, när hon fick höra att jag var hennes guvernant, och under det jag ledde in henne till frukostbordet, tilltalade jag henne på hennes modersmål. Till en början svarade hon mig helt
