Sida:Jane Eyre (sv).djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
121
jane eyre.

fruntimmer brukade komma och helsa på mamma, och jag fick då dansa för dem, eller sitta på deras knän och sjunga för dem — och det var mycket roligt. Vill ni att jag ska sjunga för er?»

Hon hade nu slutat sin frukost, och jag tillät henne att gifva mig ett prof på sina talanger. Hon steg således ned från sin stol och kom och satte sig i mitt knä; derpå knäppte hon helt värdigt ihop sina små händer, skakade tillbaka sina lockar och började, med blicken lyftad mot taket, sjunga en aria ur någon opera. Det var en öfvergifven qvinnas sång, hvilken, sedan hon begråtit sin älskares trolöshet, kallar stoltheten till sin hjelp, befaller sin tjenarinna att smycka henne med den rikaste drägt och de mest lysande juveler och beslutar att denna samma afton fara på en bal och genom sin glädje och munterhet visa den trolöse huru föga hans falskhet bedröfvat henne.

Ämnet föreföll nog besynnerligt valdt för en så liten sångerska; men jag förmodar att sjelfva qvintessensen skulle ligga deri, att höra kärlekens och svartsjukans toner framqvädas af ett barns läppar — en temligen smaklös och opassande tanke, åtminstone i mitt tycke.

Adèle sjöng sin aria med temligen ren ton och med sin ålders vanliga naivetet. Sedan hon slutat den, hoppade hon ned från mitt knä och sade: »Nu, mademoiselle, ska jag läsa upp något poem för er.»

Hon intog en teatralisk ställning och började deklamera »La ligne des Rats, fable de La Fontaine,» (Råttornas sammansvärjning, fabel af L.) och detta med en uppmärksamhet på sitt uttal, en styrka i uttrycket, en böjlighet i rösten och ett afpassande af rörelser och gester, som verkligen var någonting högst ovanligt vid hennes ålder och som bevisade att hon blifvit omsorgsfullt inöfvad.

»Var det din mamma, som lärde dig detta?» frågade jag.

»Ja, och hon brukade just att säga det på detta sätt: ’Qu’avez vous donc?’ liu dit un de ces rats, ’parlez!’ (’Hvad är det då åt er?’ sade en af råttorna till honom — ’tala!’) Hon tillsade mig att lyfta upp min hand — så här — för att påminna mig, att jag vid denna fråga skulle höja rösten. Nu ska jag väl dansa för er?»