kort; men sedan vi hade satt oss till bords och hon en stund nyfiket betraktat mig med sina stora bruna ögon, började hon hastigt att prata med särdeles flytande tunga.
»Ah» sade hon, på fransyska, »ni talar mitt språk lika bra som mr Rochester. Jag kan tala med er som jag talar med honom, och det kan Sophie också. Hon ska bli riktigt glad deröfver, ty här är det ingen som förstår henne; madame Fairfax är alltigenom engelsk. Sophie har varit min amma; hon kom med mig öfver hafvet på ett stort fartyg med en skorsten, som rökte — åh, hvad den rökte! — och jag var sjuk, och Sophie var sjuk, och mr Rochester också. Han låg på en soffa i ett vackert rum, som kallades salong, och Sophie och jag hade våra bäddar i ett annat rum. Jag hade så när fallit ner ur min; den var slldeles som en hylla. Men hvad heter ni mademoiselle?»
»Eyre — miss Eyre.»
»Aire?» Jag kan inte såga det så som ni. Nå ja, vårt fartyg stannade en morgon, innan det ännu var dager, vid en ofantligt stor stad med mörka och nedrökta hus, alls inte lik den vackra och snygga stad, som jag kom ifrån. Och mr Rochester bar mig på sina armar öfver en stor planka i land, och Sophie kom efter; vi stego allesammans upp i en vagn och foro till ett stort och vackert hus, mycket större och vackrare än det här, och som kallades hotell. Der bodde vi nära en vecka. Jag och Sophie brukade alla dagar gå till en stor grön och trädbeväxt plats, kallad parken, och der var en hel mängd barn utom mig och en damm med de allravackraste fiskar, hvilka jag plägade mata med skorpor.»
»Kan ni förstå henne, när hon pratar så der fort?» frågade mrs Fairfax.
Jag förstod henne mycket väl, ty jag var van vid madame Pierrots flytande tunga.
»Skulle ni vilja vara god och göra henne en eller annan fråga angående hennes föräldrar. Jag kan just undra, om hon kommer ihåg dem.»
»Adèle,» sade jag, »hos hvem bodde du, i den der vackra och snygga staden, som du nyss talade om?»
»Jag bodde länge hos mamma, men hon har nu gått till den Heliga Jungfrun. Mamma brukade lära mid dansa och sjunga och läsa upp verser. Många herrar och
