egentligen varit i skolan, men hans mamma hade tagit honom hem för en månad eller par, »i anledning af hans klena helsa.» Hans lärare, mr Miles, förklarade visserligen att han skulle befinna sig ganska väl, ifall han finge mindre slisk och sötsaker hemifrån; men modershjertat var icke i stånd att gå in på en dylik barbarisk tanke, utan fasthängde snarare vid den mera angenäma föreställningen, att Johns sjukliga hy borde tillskrifvas hans öfveransträngda flit och möjligen äfven hans hemlängtan.
John hyste icke särdeles stor ömhet hvarken för sin mor eller sina systrar, och för mig kände han en verklig afsky. Han slog och skrämde mig, icke en eller två gånger om dagen, utan ständigt och oupphörligt: hvarenda nerv i min kropp bäfvade för honom, och hvarje muskel drog sig tillsamman, då han nalkades. Det fanns ögonblick, då jag var nästan utom mig af den förskräckelse han ingaf mig, helst som jag icke hade någon, hos hvilken jag kunde söka skydd mot hans hotelser eller oförrätter; ty tjänstfolket ville naturligtvis icke stöta sig med sin unga herre, derigenom att de togo mig i försvar, och hvad mrs Reed angår så var hon i detta fall både blind och döf; hon såg honom aldrig slå mig och hörde honom aldrig skymfa mig, ehuru han icke så sällan gjorde båda delarna i hennes närvaro — dock vida oftare då hon hade vändt ryggen till.
Van vid att lyda John, gick jag fram till hans stol. De tre första minuterna använde han att räcka ut tungan åt mig, så långt han möjligen kunde, utan att upprycka den med rötterna; jag visste ganska väl att han skulle slå mig, och under det jag stod och darrade för det väntade slaget, tänkte jag på det fula och vämjeliga utseendet hos honom, som snart skulle utdela det. Jag förmodar att han läste mina tankar i mitt ansigte; ty bäst det var och utan att yttra ett ord, gaf han mig ett plötsligt och kraftigt slag. Jag vacklade, och i det jag försökte att återvinna jemnvigten, drog jag mig ett eller par steg tillbaka från stolen der han satt.
»Der har du för din oförskämdhet att svara mamma för en stund sedan,» sade han, »och för ditt listiga och smygande sätt att gömma dig bakom gardinerna, och för den blick du hade i dina ögon för ett par minuter sedan, din otäcka råtta!»
