Sida:Jane Eyre (sv).djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
6
jane eyre.

mrs Reeds spetskrås eller veckade banden på hennes nattmössor, vår nygirighet med kärlekshistorier och äfventyr, hemtade ur gamla fésagor eller ännu äldre ballader, eller (såsom jag längre fram upptäckte) ur Pamela och Henrik, grefve af Moreland.

Med Bewick på mitt knä, kände jag mig nu helt lycklig — lycklig åtminstone på mitt sätt. Jag hyste ingen annan farhåga, än den att blifva störd och afbruten i min sysselsättning, något som tyvärr alltför snart inträffade.

Dörren till rummet, der jag satt, öppnades.

»Buh! madam Tjurskalle!» ropade John Reeds stämma, men tystnade strax åter, då han fann rummet tomt.

»Hvar fanken kan hon vara?» fortfor han. — »Lisen, Georgina!» ropade han åt sina systrar. »Jeana är inte här: gå och säg åt mamma, att hon sprungit ut i regnet — den otäcka ungen!»

»Ack, så lyckligt att jag drog för gardinerna!» tänkte jag för mig sjelf och bad en varm bön att han icke skulle upptäcka mitt gömställe.

John Reed, med sina klena ögon och sitt lika klena förstånd, skulle säkerligen icke heller sjelf funnit det; men Elise stack i detta ögonblick hufvudet in genom dörren och sade genast:

»Hon sitter ganska säkert i fönstersmygen, Jack.»

Vid dessa ord trädde jag genast fram, ty jag bäfvade högligen vid tanken på att af besagade Jack blifva framdragen derifrån.

»Hvad vill du?» frågade jag med skygg oro.

»Hvad behagar ni, master Reed, ska du säga,» var hans svar. »Jag vill att du ska komma hit.»

Och dermed slog han sig ned i en länstol och gaf mig en vink att komma fram och ställa mig framför honom.

John Reed var en skolgosse om fjorton år — således fyra år äldre än jag, som då icke var mer än tio; han var stor och starkt bygd för sin ålder med en blek och sjuklig hy, grofva drag, ett bredt ansigte, klumpiga lemmar och oproportionerligt stora händer och fötter. Han plägade sig vanligen öfver måttan vid bordet, hvilket gjorde att hans temperament blef gallsjukt, hans ögon svaga och rinnande och hans kinder slappa och pussiga. Han skulle nu