Sida:Jane Eyre (sv).djvu/131

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
125
jane eyre.

ej vidare och förundrade sig påtagligen öfver min önskan att få ett klarare begrepp om hans personlighet.

Då vi lemnade matsalen, erbjöd hon sig att visa de öfriga rummen, och jag följde henne trappa upp och trappa ned, under en oupphörlig beundran, ty allt var så utomordentligt vackert och väl ordnadt. De stora rummen i husets främre del föreföllo mig isynnerhet ståtliga, och äfven några i tredje våningen, ehuru mörka och låga, väckte mitt intresse genom sitt gammalmodiga utseende. De möbler, som förut en gång hade passat till de nedre våningarna, hade tid efter annan blifvit flyttade dit upp, allt efter som moderna förändrade sig, och den matta, genom de smala fönstren infallande dagern framvisade hundraåriga sängställen, skåp af ek eller valnöt, med sina sällsamma utskärningar i form af palmqvistar och cherub-hufvuden, liknande afbildningar af Judarnes ark; hela rader af vördnadsvärda stolar, smala och högkarmade, och ännu åldrigare taburetter, på hvilkas dynor ännu syntes spår af till hälften utplånade broderier, sydda af händer, som för mer än tvenne mansåldrar sedan blifvit förvandlade till stoft. Alla dessa fornlemningar gåfvo åt den tredje våningen i Thornfield Hall utseendet af ett det förflutnas hem, ett minnets helgedom. Vid dager älskade jag tystnaden och dysterheten i dessa ödsliga rum; men för ingen del skulle jag velat sofva en natt i någon af dessa stora och tunga sängar, af hvilka somliga voro tillslutna med dörrar af ek, och andra omgifna med tunga och i djupa veck fallande gardiner, utsydda med sällsamma blommor, ännu sällsammare foglar och de sällsammaste menskliga varelser — hvilket allt, vid månens klara sken, säkerligen måste ha förefallit bra hemskt och besynnerligt.

»Sofva tjenarne i dessa rum?» frågade jag.

»Nej, de bebo en sträcka af smärre rum i den bakre delen af huset. Här bor ingen. Man skulle vara frestad att säga, att om det funnes en ande här vid Thornfield Hall, så vore detta helt säkert dess tillhåll.»

»Ja verkligen! Men finnas här då inga spöken?»

»Nej, aldrig har jag hört af några,» svarade mrs Fairfax och smålog.

»Finnas här ej heller några traditioner? Inga legender eller spökhistorier?»